Arbetets Herravälde

Produced by Project from Project Runeberg’s
digital facsimile edition.

“Arbetets Herravälde” is the Swedish translation of Andrew Carnegie’s
(1835—1919) “The Empire of Business”. This translation was first
published in 1902, with a 2nd edition in 1910. The translator’s name
is not mentioned in print, but is believed to be Ms. Frigga Carlberg
(1851—1925).

This e-text was produced for Project from Project Runeberg’s
digital facsimile edition, which is based on the 2nd edition (1910),
available at http://runeberg.org/arbherra/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set

(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/

_________________________________________________________________

    Arbetetes Herravälde

      af

      Andrew Carnegie

       Öfversättning

        Andra genomsedda upplagan

       Göteborg 1910

         Wald. Zachrissons förlag

       Göteborg 1910

   Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B.

_________________________________________________________________

VÄGEN TILL FRAMGÅNG
ETT TAL TILL UNGA MÄN

Ur ett tal till studerande vid Curry handelsinstitut i Pittsburg, den
23 Juni 1885.

Erfarenheter från en lång affärsbana

Det är bra att unga män få börja från början och utföra de mest
underordnade sysslor. Många af Pittsburgs framstående affärsmän
erhöllo ett mycket ansvarsfullt kall just på själfva tröskeln till sin
bana. De fingo sig kvasten anförtrodd och använde de första timmarna
af sitt affärslif med att sopa rent kontoret. Nu märker jag att vi ha
särskilda vaktmästare och städerskor för kontoren, och våra unga män
gå olyckligtvis miste om denna nyttiga gren af en yrkesuppfostran. Men
om den ordinarie soparen händelsevis skulle vara borta en morgon, så
skall den gosse, som inom sig bär fröet till en blifvande chef, icke
tveka att pröfva på arbetet med kvasten.—Häromdagen tillspordes en
ung man af en öm mamma i Michigan, om han någonsin sett en ung dam så
elegant och graciöst sopa golfvet med sitt släp som hennes Priscilla.
Nej, svarade han, det hade han aldrig. Modern kände sig utomordentligt
smickrad; men så tillade han efter en kort tystnad: »Jag skulle hellre
vilja se henne sopa golfvet med en kvast.»—Det skadar icke alls
nykomlingen att, om så behöfs, sopa affärslokalen. Jag har själf varit
en sådan sopare och hvilka tror ni voro mina kamrater? David Mc Cargo,
nuvarande öfverdirektören vid Alleghany Valley-järnvägen, Robert
Pitcairn, öfverdirektören vid Pennsylvaniajärnvägen, och Mr. Moreland,
stadsadvokaten.

Vi turade om, två hvarje morgon, med sopningen. Och nu minns jag att
David var så stolt öfver sitt rena, hvita skjortbröst och hängde en
gammal sidenduk öfver det. Vi andra pojkar tyckte att han var väldigt
förnäm. Och det var han. Ingen af oss hade en sidenduk.

Under förutsättning, att ni alla fått någon anställning och kommit i
gång med ert arbete, lyder mitt råd till er: »Sikta högt!»—Jag ger
icke ett öre för den unge man, som icke redan ser sig som blifvande
delägare i eller chef för en framstående affär. Haf ständigt i edra
tankar platsen som förste bokhållare, arbetsförman eller direktör i
arbetsföretaget, huru omfattande det än må vara. Hvar och en af eder
skall säga till sig själf: »Min plats är i toppen». Var kung i edra
drömmar. Svär att nå denna ställning och att nå den med ofläckadt
rykte. Aflägg ingen annan ed, som kunde splittra er sträfvan, med
undantag af den mycket berömvärda att, när ni blifvit delägare i
affären eller befordrad ett par gånger, ingå kompaniskap med den
älskligaste af sitt kön—ett kompaniskap, på hvilket vår nya
bolagsordning icke har någon tillämpning. Där är ansvarsskyldigheten
obegränsad.

Tillåt mig att påpeka två eller tre hufvudvillkor för framgång. Frukta
icke att jag skall plåga er med en moralpredikan. Jag talar om ämnet
från den världserfarnes synpunkt, med liflig önskan att hjälpa er att
vinna framgång i det yrke ni valt. Ni vet alla att det finns ingen
verklig, berömvärd framgång i lifvet, om ni icke är hederlig, pålitlig
och redbar i handel och vandel. Jag antar att ni är och fortfarande
vill vara allt detta; likaså att ni är fast besluten att föra ett rent
och anständigt lif utan ödeläggande eller tvetydiga förbindelser med
vare sig det ena eller andra könet. Eljes finns ingen aktningsvärd
framgång för er. Edra kunskaper och företräden gagna icke till något,
utom att starkare framhäfva ert fall och er förnedring. Jag hoppas att
ni icke misstycker, om jag varnar er för tre af de allvarligaste
faror, hvilka möta er på vägen till framgång.

Den första och mest lockande, de flesta unga mäns förstörare, är
dryckenskapen. Jag är ingen förklädd nykterhetspredikant, utan en man,
som vet och som säger er hvad iakttagelsen lärt honom; och jag säger
er, att i de flesta fall, då en ung man misslyckats på sin bana, har
orsaken varit, att han vant sig vid förtärandet af starka drycker. De
andra frestelserna, som möta, äro icke på långt när så farliga. Ni kan
ge vika för någon af dem och resa er igen och, om icke återvinna
förlorad grund, så dock hejdas på vägen utför och vinna en
aktningsvärd ställning. Men att undfly den sjukliga törsten efter
stimulerande drycker är nästan omöjligt. Jag känner mycket få undantag
från denna regel. Först, således: ni får icke begagna spirituosa till
öfverdrift. Bäst att icke smaka den alls, men om detta är alltför
strängt, så fastslå en gräns. Besluta att aldrig smaka spirituosa utom
vid måltiderna. Ett glas till middagen hindrar icke er framgång i
lifvet eller förnedrar er karaktär, men jag ber er allvarligt att anse
tömmandet af ett glas vid en »bar» oförenligt med en gentlemans
värdighet och själfaktning, med hvad ni anser er skyldig er nuvarande
och blifvande ställning. Var alltför mycket en gentleman för att sätta
er fot i ett barrum. Ni kommer säkert icke fram på er bana, om ni icke
håller fast härvid. Stå fast vid detta, och er dödligaste fiende är
besegrad.

Den näst största faran för en ung affärsman i detta samhälle är, tror
jag, spekulation. När jag arbetade vid telegrafen här, hade vi ingen
växelbörs, men de personer och firmor, som spekulerade i de östra
staternas växelpapper, voro naturligtvis kända af oss telegrafister.
De kunde räknas på en hands fingrar. Dessa män voro icke första
klassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat,
tills jag sett alla dessa spekulanter ohjälpligt ruinerade, både
ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel på en
man, som vunnit förmögenhet genom spekulation och sedan behållit den.
Spelare dö fattiga, och det finns icke en spekulant, som fört ett
aktningsvärdt lif eller varit till nytta för samhället. Den man, som
rycker till sig morgontidningen för att allra först se efter huru hans
djärfva spekulationer ställa sig efter börsnoteringarna, gör sig
oduglig för den lugna besinningsfullhet, som senare på dagen erfordras
vid lösningen af affärsproblem. Han uttorkar den lifskälla, ur hvilken
ihärdighet och koncentrerad energi skulle flöda och hvarpå hans
hufvudaffärs hela framgång beror.

Spekulantens och affärsmannens vägar gå åt olika håll. Den förres
framgång beror på en svängning af Fortunas hjul, han är millionär i
dag, bankrutt i morgon. Men affärsmannen vet, att endast genom åratals
tålig, outtröttlig uppmärksamhet på sitt företag kan han få sin
belöning, som icke är följden af en slump utan af väl beräknade medel
för att nå målet. Under alla dessa år styrkes han af den uppmuntrande
tanken, att han omöjligt kan tillgodose sig själf utan att äfven
bringa välstånd åt andra. Hvad åter spekulanten angår, så hade det
varit bättre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig
själf, sina medmänniskor eller samhället. För icke lång tid sedan
grepos hundratals unga män här i staden af frestelsen att spekulera i
olja, och många ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno
eller förlorade. Ni blir kanske, nej säkert, frestad på samma sätt;
men då hoppas jag ni skall minnas mitt råd. Säg till frestaren, som
vill förmå er att riskera edra små besparingar, att om ni någonsin
beslutar er för att spekulera, så är ni fast bestämd att vända er till
en ordentligt ordnad inrättning, där ni vet att de öppet bedraga. Ni
har öppet spel och lika stor utsikt på rödt och svart på ett sådant
ställe—på börsen har ni intetdera. Ni kunde lika gärna pröfva er
lycka med en falskspelare. Ännu en sak är att beakta vid
spekulationen. Ingenting är viktigare för en ung affärsman än
obestridd kredit, kredit framkallad af förtroende till hans
försiktighet, grundsatser och fasthet i karaktär. Tro mig, intet dödar
så snabbt krediten hos en bankdirektion som kännedomen om att firmor
eller personer äro invecklade i spekulationer. Det är icke af den
ringaste betydelse, om det tillfälliga resultatet af dessa
spekulationer är vinst eller förlust. I samma ögonblick en man blir
känd som spekulant, står hans kredit på spel och är snart
förstörd. Hur kan man ge kredit åt en man, hvars tillgångar en panik
bland spelare strör för alla vindar på en timme? Hvem kan beräkna hans
ställning bland dem? Endast detta är säkert: att han när som helst kan
vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig själfva att
skylla. Blif affärsman, men spekulera aldrig!

Den tredje och sista faran, för hvilken jag vill varna er, har gjort
mången vacker farkost, som gaf löfte om en lyckosam färd, till vrak.
Det är den farliga vanan att »gå i borgen»—ännu farligare, därför
att den så ofta anfaller en i vänskapens dräkt. Den vädjar till edra
ädelmodiga instinkter, och ni säger: »Hur kan jag neka att låna mitt
namn för att hjälpa en vän?» Låt mig försöka att ställa er på säker,
hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet:
att aldrig gå i borgen. Men det liknar för mycket »aldrig smaka vin»,
»aldrig röka» eller andra »aldrig», som vanligen resultera i undantag.
Som affärsman kommer ni antagligen att ibland ikläda er ansvarighet
för vänner. Men här är gränsen, där hänsynen för vännernas framgång
upphör och hänsynen för er egen heder börjar.

Om ni har skulder, så är hela ert kapital och alla edra tillhörigheter
en okränkbar säkerhet för dem, som litat på er. Ni kan icke med heder
företaga något, som sätter dessa första kraf på er på spel. När en man
med skulder går i borgen för en annan, är det icke sin egen kredit
eller sitt eget kapital han riskerar, det är sina egna kreditorers.
Han kränker ett förtroende. Kom därför ihåg: Gå aldrig i borgen,
förrän ni har pengar, som icke behöfvas för edra egna skulder, och
ikläd er aldrig förbindelser utöfver dessa medel.

Innan ni alls ikläder er någon ansvarsförbindelse, så betrakta den
rent af som en gåfva och fråga er själf, om ni vill ge er vän denna
gåfva och om ni har rätt att förfoga öfver penningarna utan förfång
för edra kreditorer.

Endast denna ståndpunkt kan en hederlig affärsman intaga.

Jag besvär er att undvika spirituosa, spekulation och
borgensförbindelser. Tag er i akt för alla tre, ty spirituosa och
spekulation äro för den unge mannen Scylla och Charybdis på
affärslifvets haf och borgen är »skär förut».

Förutsatt att ni är säker för dessa, de största farorna, blir det
fråga om hur ni skall höja er från den underlägsna ställning, vi
antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min åsikt och, som
jag hoppas, äfven er egen, bör intaga. Jag skall skänka er
hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I stället för frågan:
»Hvad måste jag göra för min arbetsgifvare» sätt: »Hvad kan jag göra?»
Troget och samvetsgrant uppfyllande af ålagda plikter är visserligen
godt och väl, men följden i sådana fall blir vanligen, att då ni så
väl uppfyller edra nuvarande plikter det är bäst att ni får fortsätta
att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger
icke för blifvande chefer. Det måste vara något mer. Vi göra
bokhållare, kassörer och siffergranskare af den sorten, och de få bli
där, tills visan är slut. Mannen, som vill framåt, måste göra något
särskildt, något utom sitt speciella fack. Han måste tillvinna sig
uppmärksamhet. En befraktningskontorist kan upptäcka ett misstag i en
faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgått
vederbörande. Den, som har med vägning att göra, kan spara åt firman
genom att betvifla vikternas riktighet och få dem justerade, äfven om
detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan
påskynda sin befordran genom att göra mer, än hans instruktioner,
strängt taget, ålägga honom. Det finns ingen plats så ringa och
anspråkslös, icke heller någon så hög, på hvilken en duglig och villig
ung man icke dagligen kan visa sig värdig större förtroende och
användning samt, hvad som är ännu bättre, visa sitt okufliga beslut
att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli ålagd att göra
eller säga något, som ni vet vara oförenligt med firmans intresse. Här
har ni det gynnsamma tillfället. Res er upp som en man och tala ut.
Säg det modigt och gif edra skäl och visa på så sätt er arbetsgifvare,
att under det hans tankar varit på annat håll, har ni, i stället för
att sofva, som han trodde, satt er in i bästa sättet att befordra
firmans fördel. Ni kan ha rätt eller orätt men i hvarje fall har ni
vunnit framgångens första villkor. Ni har väckt uppmärksamhet. Er
principal har upptäckt, att han icke blott har en daglönare i sin
tjänst, utan en man, icke en person, som nöjer sig med att gifva så
och så många timmars arbete för så och så många dollars ersättning,
utan en, som ägnar sin lediga tid och sin omtanke åt affären. Ett
sådant biträde måste man tänka på med välvilja. Det skall icke dröja
länge, innan hans mening i en eller annan fråga infordras, och om
rådet är klokt, kommer det säkert att begäras oftare och i långt
viktigare fall. Detta betyder delägarskap, om icke med nuvarande
arbetsgifvare så med andra. Ni har fått foten på stegen—hur högt ni
kan klättra beror helt och hållet på er själf.

Ett falskt axiom, som ni ofta får höra, vill jag varna er för: »Lyd
befallningen, äfven om den skadar den, som gett den». Det skall ni
icke göra. Det är ingen regel att följa. Bryt en befallning för att
rädda den, som gett den. Det har aldrig funnits någon person med
utpräglad karaktär, som icke någon gång brutit mot sedvänja och regel
och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast för sådana, som icke
ha någon högre sträfvan, och ni är bestämd att bli chef och att gifva
föreskrifter och bryta föreskrifter. Tveka icke att göra det, om ni är
öfvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras därigenom, och
om ni är så säker på resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir
aldrig delägare, förrän ni känner till er egen särskilda afdelning
långt bättre, än hufvudmännen själfva möjligen göra. När ni blir
ställd till ansvar för er själfrådiga handling, så visa på resultatet
af ert skarpsinne och säg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur
oriktiga befallningarna voro. Uppträd som bas gent emot er bas, så
snart ni kan. Är han af det rätta slaget, så tycker han om det; är han
det icke, så är han ingen man ni bör stanna kvar hos, lämna honom när
som helst och försök att få tag i en som bättre förstår sig på att
bedöma intelligens. Våra unga delägare i firman Carnegie ha vunnit
sina sporrar genom att visa, att vi icke förstodo hvad som behöfdes
hälften så bra som de. Några af dem ha vid ett par tillfällen uppträdt
mot mig, som om de ägde affären och jag varit någon odåga från New
York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Nåja, numera händer det
sällan att någon lägger sig i deras förehafvanden. De voro rätta
»basarna»—just de män vi sökte efter.

Det finns ett säkert kännetecken på den blifvande delägaren, den
framtida millionären: hans inkomster öfverstiga alltid hans utgifter.
Han börjar tidigt att spara, nästan lika tidigt som han börjar att
förtjäna. Det betyder intet hur litet det är, men spara detta lilla.
Placera det säkert, i något företag, som ni tror är fördelaktigt, men
intet vågspel—kom ihåg det.

Ett godt tillfälle till placering skall snart erbjuda sig. Det lilla
ni sparat samman skall visa sig vara grunden till en så stor kredit,
att ni kommer att häpna däröfver. Kapitalisterna hysa förtroende till
den unge man som kan spara. För hvarje hundratal dollars ni kan
framvisa som resultatet af hårdt förtjänade besparingar skall Midas i
sitt sökande efter en kompanjon låna eller kreditera er ett tusental;
för hvarje tusental, femtio tusen. Det är icke kapitalet edra förmän
fästa sig vid, utan vid mannen, som visat, att han har just de
affärsvanor, som skapa kapital och skapa det på möjligast bästa sätt
—genom själfdisciplinen att rätta sina vanor efter sina tillgångar.
Mina herrar, det är det första hundratalet sammansparade dollars det
gäller. Börja genast att samla. Biets samlareinstinkt är förhärskande
hos den blifvande millionären.

Det finns naturligtvis bättre och högre syften än att spara. Som ett
mål i och för sig är förvärfvandet af rikedom ytterst lumpet. Jag
förutsätter att ni sparar och sträfvar efter rikedom endast för att
bli bättre i stånd att gagna mänskligheten och den tid ni lefver i.
Anteckna denna hufvudregel: Utgifter alltid mindre än inkomster.

Ni kan bli otålig eller modfälld, om ni år efter år sitter kvar på
samma underordnade plats. Det är utan tvifvel, att det blir svårare
och svårare, eftersom affärsföretag få en större och större
utsträckning, för en ung man utan förmögenhet att komma i gång för
egen räkning; och särskildt i denna stad, där stort kapital är det
väsentligaste, är det ovanligt svårt. Men låt mig till er uppmuntran
få tala om, att det finns intet land i världen, där dugliga och
energiska män kunna så hastigt komma fram som här och ingen stad, där
det är så godt om plats i toppen. Det har varit omöjligt att
tillmötesgå alla förfrågningar efter dugliga, förstklassiga bokhållare
(gif akt på adjektiven!); tillgången har aldrig svarat mot
efterfrågan. Unga män gifva ofta alla möjliga slags skäl, hvarför i
deras fall misslyckandet kunde tillskrifvas ett eller annat undantag,
som omöjliggjorde framgång. Några hade aldrig ett gynnsamt tillfälle,
enligt deras egen utsago. Det är helt enkelt nonsens. Det har aldrig
funnits en ung man, som icke har haft ett tillfälle och till på köpet
ett utmärkt tillfälle, om han verkligen fått en plats. Han pröfvas i
sin närmaste förmans sinne från den dag han börjar sitt arbete, och
efter en tid, om han duger till något, pröfvas han i firmans
rådkammare. Hans förmåga, redbarhet, vanor, förbindelser, lynne, anlag
—allt detta väges och analyseras. Den unge mannen, som aldrig hade
ett tillfälle, är samme unge man, som af sina förmän upprepade gånger
blifvit sållad och siktad, men som befanns sakna vissa kvalifikationer
eller dömdes ovärdig befordran på grund af någon ofördelaktig
handling, vana eller förbindelse, som han trodde att principalerna
voro okunniga om.

En annan klass af unga män tillskrifver bristen på framgång
arbetsgifvarnas vana att orättvist gynna anhöriga och favoriter. De
antyda äfven att deras förmän ogillade skarpare hufvuden än sina egna,
gärna modfällde det uppåtsträfvande geniet och gladdes åt att hindra
unga män att komma fram. Detta är meningslöst. Tvärtom, det är ingen
som lider så mycket af bristen på den rätte mannen på den rätta
platsen, eller så ängsligt söker efter honom som principalen. Det
finns icke i denna dag en firma i Pittsburg, som icke ständigt är på
upptäckt efter affärsduglighet, och hvar och en af dem kan tala om för
er att i marknaden är ingen artikel så sällsynt som den. Hjärna är
något, som lönar sig att odla; för den sortens gröda är här en god
marknad, och det kan aldrig bli tal om öfverproduktion, och ju mer
hjärna ni har att sälja, dess högre pris kan ni betinga. Det är kanske
en icke fullt så säker skörd som vildhafre, hvilken aldrig förfelar
att ge riklig afkastning, men den har i stället fördelen att alltid
vara en eftersökt vara. Tveka icke att inlåta er i hvilket som helst
hederligt affärsföretag, ty det finns ingen affär i Amerika, som icke
lämnar en vacker profit, om den får den oaflåtliga, ytterliga
noggrannheten och hela det kapital, som ligger i duglighet och
flit. Hvarje affär har sin tid af tryck—tider då maskineriet måste
hållas i gång, icke med vinst utan med förlust. Men å andra sidan
måste hvarje rättmätig affär, som producerar eller handlar med
nödvändighetsartiklar, snart åter blifva vinstgifvande, om den skötes
på rätt sätt.

Och här ligger framgångens första villkor, den stora hemligheten:
koncentrera er energi, tanke och kapital uteslutande på den affär ni
är sysselsatt i. Har ni börjat i ett yrke, så bestäm er för att hålla
ut i det, tills ni nått toppen. Tillägna er hvarje förbättring, skaffa
er de bästa maskiner och haf reda på allt, som gäller ert arbete.

De affärsmän, som misslyckas, äro sådana, som ha splittrat sitt
kapital, hvilket vill säga, att de också ha splittrat sitt förstånd.
De ha aktier i detta och detta, här och där och öfverallt. »Lägg inte
alla dina ägg i en korg», är dumt sagdt. Jag säger er: »Lägg alla edra
ägg i en korg och passa sen noga på korgen». Om ni ser er omkring, så
märker ni nog, att män, som handla så, misslyckas sällan. Det är lätt
att bära den ena korgen och passa på den. Det är försöket att bära tre
korgar, som krossar de flesta äggen här i landet. Den som bär tre
korgar är tvungen att sätta den ena på hufvudet, där den lätt tar en
öfverhalning och bringar sin ägare på fall. Ett fel hos den
amerikanske affärsmannen är bristen på koncentration.

Låt mig summera ihop hvad jag sagt: Sikta högt; sätt aldrig er fot i
en »bar»; smaka icke spirituosa, åtminstone icke utom vid måltiderna;
spekulera aldrig; gå aldrig i borgen, om ni icke har kontanta medel
att vara af med; bryt order, om ni därmed tjänar den som gett dem;
koncentrera; lägg alla edra ägg i en korg och passa väl på denna korg;
utgifter alltid mindre än inkomster; till sist, var icke otålig, ty
såsom Emerson säger: »Ingen kan beröfva er er slutliga framgång utom
ni själfva».

Jag lyckönskar fattiga unga män att vara födda i den gamla hederliga
ställning, som nödgar dem till strängt arbete. En korg full med
obligationer är den tyngsta korg en ung man kan få att bära. Han
vacklar ofta under den. Vi ha i denna stad aktningsvärda exempel på
sådana unga män, som trängt sig fram i främsta ledet bland våra bästa
och nyttigaste medborgare. De förtjäna allt erkännande. Men flertalet
af rike mäns söner förmår icke att motstå de frestelser, som rikedomen
medför, och förfaller till ett ovärdigt lif. Jag skulle lika gärna
vilja testamentera en man en förbannelse, som att belasta honom med
bördan af den allsmäktige dollarn. Från den klassen har ni ingen
täflan att frukta. Principalens söner skola icke besvära er mycket,
men akta er för några pojkar, som äro fattigare, mycket fattigare än
ni, hvilkas föräldrar icke ha råd att låta dem gå igenom en kurs vid
detta institut, hvarigenom ni erhåller ett stort försprång i
täflingen. Gif akt på att sådana pojkar icke göra er platsen stridig
och hinna före er till målet. Gif akt på pojken, som direkt från
folkskolan måste kasta sig in i arbetet och som börjar med att sopa
kontoret. Han är en kapplöpningshäst af det slag, som ni får se upp
för.

_________________________________________________________________

ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN
ETT FÖREDRAG FÖR ARBETARE

(Vid öfverlämnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.)

Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af livarandra. Fördelarna
af ömsesidig tillit. Arbetsgifvaren. som hjälper sina arbetare att
erhålla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjälper sig
själf.

En stor tänkare har sagt, att den högsta belöning kunna erhålla här i
lifvet är förvärfvandet af tillfredsställelse. Jag har förvärfvat en
stor tillfredsställelse—en af de största jag någonsin haft. Jag har
haft glädjen att kunna hjälpa mina medarbetare att hjälpa sig själfva.
Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfälle att blifva
ännu ovärderligare för arbetsgifvaren och att förvärfva sig ett
intellektuellt kapital, som är af bestående värde.

Vår tids olycksaliga benägenhet att indraga all industri i oerhördt
stora företag, som kräfva tusentals personer, gör det omöjligt för
arbetsgifvaren att komma i det förtroliga förhållande till sina
arbetare, som under det gamla systemet gjorde ställningen mellan
husbonde och underlydande behagligare för båda parter.

När artiklar tillverkades i små verkstäder af arbetsgifvare, som
endast behöfde ett par män och ett par lärlingar till hjälp, hade
arbetsgifvaren tillfälle att känna alla, att bli bekant med hvar och
en och lära känna hans förtjänster både som människa och arbetare.
Arbetaren å sin sida kom i närmare beröring med sin arbetsgifvare,
lärde känna mera af hans affär, hans bekymmer och omtanke, hans
ansträngningar att vinna framgång och—det viktigaste af allt—de
lärde känna mannen som personlighet. Allt detta är förändradt.

Arbetarna likna alltmera mänskliga maskiner, tyckes det, för
arbetsgifvaren, och denne blir en myt för sitt folk. Från alla
synpunkter sedt är detta ett mycket beklagligt resultat, och ett för
hvilket jag icke kan se något botemedel. De ekonomiska lagarnas fria
spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga förnödenhetsartiklar
mer och mer in i ett fåtal jätteföretag, så att priset må ställa sig
billigare för förbrukaren.

Det är icke längre möjligt att tillverka sådana artiklar i liten
skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner,
erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla
»fixerade omkostnader» är en så stor faktor i totalkostnaden, att om
ett affärsföretag går med vinst eller förlust beror i många fall på,
om det dividerar dessa »fixerade omkostnader»—hvilka i praktiken
äro desamma i större eller mindre etablissemang—med tusen tons
produktion om dagen eller femhundra tons. Häri ligger skälet till den
årligen ökade produktionen i edra fabriker; icke därför att
fabrikanten önskar att öka sitt fabrikat, utan därför att
konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, så att han kan
reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader,
hvarpå hans kapitals säkerhet beror.

Alldenstund det är omöjligt för arbetsgifvarna att bli personligen
bekanta med sina tusentals arbetare, måste de, om vi icke skola
förlora all känsla af samhörighet, söka deras bekantskap på annat
sätt; genom att sörja för deras välbefinnande, genom att anslå en del
af arbetsförtjänsten till institutioner, sådana som detta bibliotek,
och besparingsinrättningar, sådana som de kooperativa butikerna,
hvilka upptaga källarvåningen i denna byggnad; och jag hoppas att
arbetarna genom sitt bruk af dessa förmåner visa, att de å sin sida
värdera arbetsgifvarnas tillmötesgående. Genom sådana medel som dessa
kunna vi i någon mån hoppas att underhålla den gamla känslan af
vänlighet, ömsesidigt förtroende, vördnad och aktning, som förr
utmärkte förhållandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi äro
yngre än Europa och hafva ännu något i detta fall att lägga märke till
från det äldre landet. Men det gläder mig att se, huru många af våra
fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare.
Och af ännu större betydelse äro de många exempel vi se på våra
arbetares önskan att stifta föreningar, hvilka endast kunna vara dem
själfva till fördel. Det är godt och väl att folk hjälper andra, men
det bästa resultatet är nådt, när människor visa att de kunna hjälpa
sig själfva.

En annan viktig punkt, som här bör vidröras, är att i Pittsburg
betalas i allmänhet arbetet så väl, att arbetaren kan spara något
hvarje månad, om han bara vill göra ett försök. Intet är så viktigt
för honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har
ett eget hem, har redan en säker grund, hvarpå han kan bygga den
bärgning, som på gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende.

Jag har påpekat önskvärdheten af att vi, med hvarje medel, som står
oss till buds, skulle söka framkalla en känsla af samhörighet och
medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig,
kapitalets och arbetets intressen äro ett. Den, som försöker att
uppvigla arbetet mot kapitalet, är en fiende till arbetet. Den, som
försöker att uppvigla kapitalet mot arbetet, är en fiende till
kapitalet.

Under många år har jag uppmärksamt studerat frågan om kapital och
arbete, och jag skulle gärna vilja anföra ett par utdrag ur en
artikel, som jag för flera år sedan publicerade:

»Förnämsta orsaken till den slitning, som råder mellan kapital och
arbete, svårighetens verkliga art, och det botemedel jag föreslagit
mot denna olyckliga slitning:

Svårigheten kommer af att personer aldrig någonsin erhålla den
ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora
affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga
sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris,
som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske
den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af
förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i
järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta
pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan
oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika
fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna,
eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr
ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago.
Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de
måste därför under största delen af året drifva affären med en högst
obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora
rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten,
och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och
arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de
under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda
att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet
bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla.
Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens
och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning
skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra
för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt
att reducera lönerna, då priset på räls faller. Bland arbetarna
utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och
sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när
arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och
tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna
skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina
produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina
produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli
funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt,
glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget
vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och
i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet
råda mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel
för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande
alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en
»rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter
månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på
en rörlig skala.»

En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i
Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla
platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att
noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många
misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta
fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de
förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser.
Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser.
Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att
uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt
de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla
maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och
fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd att bilda er en
allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om
ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker
i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än
tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North
Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke
skulle kunna vara i gång utan afbrott.

Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att
det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan
arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för
10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i
Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta
distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan
kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa
lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla
högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste
öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning
och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till
samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som
reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist
reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets
farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.

Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens
trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på
tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest
värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen
erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd,
som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning.
När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade
öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han
hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker—han ägde ett par
hundra—till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med
hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap
och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den
lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade,
liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom
denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen
mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot
samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter,
som ligga förvarade i böcker.

[1] Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och
universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta
staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren
1885-89.—Ö. a.

Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla
fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den
funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor
ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett
okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss,
icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra.
Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin
energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera
praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt
bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske
berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men
hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker?
En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för—
han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större
skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade
med detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att
upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De
ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan
planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom,
hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för
praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och
fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan
jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som
icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt
praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle
de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och
energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja
och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu
fått ett nytt uppslag i uppfostran.

Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen
i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är
nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i
unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan
grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel,
eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke
så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en
mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de
få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras
lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor,
och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra
dagar erhålles vid universitet, till stor skada.

Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än
alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af
arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste bland
alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt
namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli
maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le. Och jag
svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår
mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall
ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med
omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att
uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici
kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en
omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om
saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den
oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör
framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till
järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt
utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och
genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd.
»Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera
hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök
att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill
ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att
ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.

Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke
skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i
våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har
funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en
man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i
dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande,
så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till
mer än en enda liten gren. Detta tidehvarf är specialistens, därför
bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att
lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är
mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om
mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid
masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla
arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf
vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af
vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att
ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en
farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och
sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin
själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans
hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.

I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och
kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något
af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar,
som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om
konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni
flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra
dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma
atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.

Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga
plikten att läsa litteraturens stormän—först och främst
skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot
skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att
många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara
det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till
kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god
roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta
böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är
tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna
tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets
prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot,
Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre
än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor
skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för
uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga
omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af
den bildade—bildad i ordets rätta betydelse—och aldrig af den
okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt
särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst,
så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken
är att de veta—hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den
omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro
i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af
värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som
säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap,
direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har
gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han
arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af
den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid
gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som
bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare.
Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma
göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet
nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt,
som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har
kostat vår firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit
kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på
någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller
skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag
i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi
eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa
ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är
på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå
igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals
modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig
industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den
okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta
bibliotek.

Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor
bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga
sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod
jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det
på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i
proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares
okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju
intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap,
som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller
den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en
icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och
berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och
faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan
dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina
medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna,
som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många
svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna undvara
hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den
ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera
några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å
kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan
sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.

Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet
får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro
att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att
spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl.
Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som
kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete.
Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta
framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att
bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än
vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här:
Bär edra bekymmer—till det yttre—som ni bär edra kläder, ledigt
och omedvetet.

Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om
världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags
människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill
undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina
händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring
sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i
världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje
arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af
mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i
sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda
egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst
kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens
som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa
böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur
våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den
bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke
aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden,
hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden.
De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga
upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas
leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor
upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en
stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka,
liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt
arbete.

Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som
direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar,
böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen
utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade
anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja
sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon
man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke
kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till
högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli
delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga
egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi,
som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.

Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas
öfverallt i landet—åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse
och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt,
att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång
dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan,
med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så,
men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva
försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom
statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess
konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt,
ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under
samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar
bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan
lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl
använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till
högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de
flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.

Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala
för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2].
Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma
förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under
det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga.
Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.

[2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio
är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt
vara det bästa af alla.

Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda
och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra
förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade
i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att
vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.

_________________________________________________________________

SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT
RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER

(Ur »The Youth’s Companion», September 1900)

Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af
medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning
en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort
ansvar.

En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt
ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i
det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina
dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig
sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor
hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som
vilden gör, så skulle intet kapital finnas—det vill säga, inga
besparingar för framtida bruk.

Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad
skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa
företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt
oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats
efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få
skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna
arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna
material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors
besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga
människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet
något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till
skeppsbyggarna, hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på
samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg,
en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så
hade vi icke haft mera, än vilden har.

SKÖTSAMHET DEN FÖRSTA PLIKTEN

All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som
grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga
telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga
tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan
måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något
värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo
inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den
civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt
för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas
framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta
goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig
öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad
människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör
det han förtjänar.

Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:

»Att vinna Lyckans gunst är lätt,
om blott du henne troget tjänar:
Och samlar guld på hvarje sätt,
som hederns lag dig ej förmenar.

Ej för att gömma i ett schakt,
och ej för flärd och pråleri,
men för den ärofulla makt
att vara stolt och fri.»

Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren
skall lägga det på hjärtat och rätta sig därefter. Ingen människa med
aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon
för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan
icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka
och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de
få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga,
utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma
arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.

SKÖTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRÄNS

Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man,
en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten
behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs
för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett
par hundra pund—bara ett par—är allt som behöfs. Dessa
förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna
tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det
är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva
millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta
som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa
blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är
girighet, icke skötsamhet.

Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt,
att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva.
Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och
omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets
vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen
sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från
ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de
pengarna, som de förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som
äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans
makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den
civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags
människor.

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid
kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt
pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan
skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.

En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och
blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt
att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än
han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han
lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft
skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva
tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör
med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska
framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är
ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till
utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens
adelsmän.

Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga
skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra
inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort
allt, som den stackars vilden gör.
_________________________________________________________________

PENNINGENS ABC

Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
penningar. Jämförelse mellan de två standarden—guld och silfver.
Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för
allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för
händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse
denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt
lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora
massan—bönderna och löntagarna—icke förstår penningfrågan. Jag
önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt
sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats
fängsla, utbrister: »Hvem är ni—en »goldbug», en millionär, en
järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt
anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så
är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten
att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida
mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar,
som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af
tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen
marknad täfla med utlänningen.

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör—han må arbeta
i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare
eller millionär—så bör han vara djupt intresserad af att förstå
myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att
alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en
arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste
skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför
penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar.
Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel
från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast
plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade
människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som
behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och
hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all
försäljning och alla köp skedde genom att byta varor—genom
byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt
mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och
tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och
emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i
utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett
halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett
halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar
han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man,
bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker
han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom
något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i
stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på
saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser—allt är
byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och
alltid ändrade värde.