Mariquita / Andra historier från verldens utkanter

Produced by Tapio Riikonen

MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRÅN VERLDENS UTKANTER

Af

Konni Zilliacus

N. A. Zilliacus’ Förlag, Wiborg, 1890.

INNEHÅLL:

 Mariquita.

 På lokomotivet.

 Min reskamrat.

 Ur min porträttsamling.

 William Anilin.

 Den nya kaptenen.

MARIQUITA.

Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis’, såsom han der
kallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då
väggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan
som hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort
blefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.

Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade
rest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan
ses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder
betydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin
förmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit
engagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut
att studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för
deras räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och
ansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt
och hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San
Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.

För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att
återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle
taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader
bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under
bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt
aktningsvärd summa.

Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag
godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både
inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att
umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda
en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten,
der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan
vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans
popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han
gjort under veckorna före min ankomst till San José.

Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis’ rum, der vi på
infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några
ord med förbigående bekanta, säga “adios” åt hvarje vacker flicka som
passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska “adios
señor” till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje
kväll ljödo från en posada nära intill.

En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och
sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och
stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte
åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en
fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att
svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de
grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.

Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att
hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock,
otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.

— Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att
bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut
att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några
ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag
inte sett till henne på ett par veckor. —

Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade
aldrig att säga: “adios Mariquita”, lika litet som hon underlät att
småle och svara: “adios señores”. Ibland språkade vi litet med henne
och blefvo småningom rätt goda vänner.

Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon
hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var,
sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke
hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville
hon inte säga.

Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes “novio”
lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att
någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna
— och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får
ha det nöjet.

Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att
sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett
fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del
indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på
hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin
dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl
mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf
odrägligt.

Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu
bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med
allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas
mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna
kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå
fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.

Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och
tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som
det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter
till en hustru som aldrig varit gift.

Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så
synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af
tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den
gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och
samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller,
händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro
mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas
mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att
arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons
familj tillökning af en ny nyans.

Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller
det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva
tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som
finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej
dervid, dertill är det alltför vanligt.

Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende
på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller
med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till
aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter
mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert
årsunderhåll.

Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och
ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog
finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre
förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och
sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde
gestalta sig bättre än hennes mors.

Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om
dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos
modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord
för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på
nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.

Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som

Pages: First | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ... | Next → | Last | Single Page