Nya utvandrarehistorier

E-text prepared by Tapio Riikonen

NYA UTVANDRAREHISTORIER

Af

KONNI ZILLIACUS

Wentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.

INNEHÅLL:

 Några ord till läsaren.

 Hvitt ljus.

 Från Urskogen.

   Ett dynamit-attentat.

   Alexander Taivalmaas spanska kärlek.

 Elias Möykkäs Amerikafärd.

 Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge.

   Öfverste Beckridge och hans gorilla.

   När Erik Käykkä sprängde banken.

 David Anttilas öde.

   På prärin.

   I skogen.

   Nybyggarlif.

   David Anttilas öde.

Hågra ord till läsaren.

En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att
de icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel
utlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.

Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen
mot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en
lättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska
företeelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren
långt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af
våra utvandrare.

Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta
nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att
bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som
förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så
mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor
kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat
alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland —
och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som
flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara
individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande
orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga
karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan,
som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för
att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets
småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som
gjort tillvaron omöjlig.

Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än
tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns
förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled
samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete
härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket
åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.

I jämförelse med rågbröd — också då det icke är blandadt med bark —
och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis,
och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är
det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid
bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också
skatta whisky’n alltför högt.

Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många,
som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten.
Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de
senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan
arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt
större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än
en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland
kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt
samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den
skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.

Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro “villiga att
göra hvad som hälst” — men icke förr, än de oundgängligt måste försöka
sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter
dag kring gator och torg — aldrig mera än halfmätt och oftast mindre,
aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant
kunnat förmås att låna — i själfva värket är långt hårdare arbete än
att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.

Dessa utvandrare — och de äro många, ty de äro legio från alla jordens
länder — komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De
arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än
tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt
börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra — eller också
komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke
nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar
glömska. Och det är om möjligt ändå värre.

Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de
till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars
Amerika.

Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat
hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga
folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit
bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af
oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst
öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en
eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre
framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för
dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter
rättvisligen under titeln “Utvandrarehistorier”.

“HVITT LJUS”

I.

Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för
beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de
flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle
kunnat slå sig ut också hemma.

Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös

Pages: First | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ... | Next → | Last | Single Page