Utvandrarehistorier

Produced by Tapio Riikonen

UTVANDRAREHISTORIER

Af

Konni Zilliacus

Söderström & Co., Helsingfors, 1892.

INNEHÅLL:

 Ett giftermål i nya världen.

 Enoch Muponen på krigsstråt.

 Det var väl förut bestämdt.

 Pastor Lahti.

 Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.

 Nikolaïpolka.

 I den sista vagnen på tåget.

Ett giftermål i nya världen.

Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,
emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,
hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas
och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.

Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit
såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde
numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro
portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,
och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och
annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!

Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte
låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som
noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell
och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars
förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för
några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod
ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till
endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från
kuttingarna och fatet.

Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen
hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt “pianäss”, såsom han
själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom
af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders
hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var
bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina
gästers kassor — för att de inte skulle förstöra alt med ens — samt
lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt
bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det
mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.
kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall
han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa
såsom säkerhet för en tids kredit.

Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda
fel — att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med
hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i
stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder
hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man
föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var
förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa
dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af
runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt
ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden
gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde
härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle
Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var
nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade
nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta
emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det
honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte
mera kunde sätta det fattiga folket emellan.

Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En
konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i
sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags
kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl
supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen
att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma
åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp
bestämde han själf och härmed också krediten — det var en fin affär i
alla afseenden och rakt ingen risk.

Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte
själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte
längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt
fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att
sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till
Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från
det gamla landet strömmade till New-York.

David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än
bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han
varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet
bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap
uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och
portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem
slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt
vänligt på dem.

Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle
rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur
brädet. Han skulle ha sig en “pufätsik”, såsom han med ett schangtilt
namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara,
ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken
och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte
ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.

Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet
och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den
rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen
mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt
pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt
ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det
rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.

Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han
erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera
gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig
emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde
det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan
helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle
just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp
och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren
tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära
håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af
misstag låta någon landsmaninna passera förbi.

Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens
portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så
många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot
en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många
tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus
som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och
allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna
hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla
af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i
guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att
vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i
dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som
bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af
värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större
dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och
för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att
användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som
stannat efter.

Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde
länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit
genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut
i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan
prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den
rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde
fram mellan träden.

En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af
landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att
uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli
rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är
arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många
motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande
grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru
och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt
eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska
judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten
ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt
uttryckta i blick och låter — en hel profkarta, med ett ord, på alt
hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens
späjande ögon.

Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde
några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro
som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade
nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i
sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid
State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig
för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att
man hälst bör göra.

Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett
par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg
bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.

— Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem,
likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli
sviket.

Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit

Pages: First | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ... | Next → | Last | Single Page